Full agonist
En full agonist har hög affinitet och effektivitet för sin receptor och kan aktivera den maximalt. När en full agonist binder till sin receptor utlöser den en maximal biologisk respons. Exempel på fulla agonister inkluderar morfin (en opioidreceptoragonist) och acetylkolin (en nikotinreceptoragonist).
Partiell agonist
En partiell agonist är en ligand (molekyl som binder till en receptor) som, när den binder till en receptor, aktiverar den men inte lika effektivt som en full agonist. Med andra ord har en partiell agonist både agonistiska (aktiverande) och antagonistiska (hämmande) egenskaper.
När en partiell agonist binder till en receptor, utlöser den en viss biologisk respons men inte till samma maximala nivå som en full agonist skulle göra. En partiell agonist har alltså en lägre effektivitet jämfört med en full agonist.
Ett exempel på en partiell agonist är buprenorfin, som används för att behandla opioidberoende. Buprenorfin är en partiell agonist för opioidreceptorer, vilket innebär att den aktiverar opioidreceptorer men inte till samma utsträckning som fulla agonister som morfin och oxikodon.
Superagonist
Begreppet ”superagonist” används för att beskriva en agonist som har högre effekt än en full agonist vid samma receptor. Superagonister kan inducera en större respons än endogena ligander eller fulla agonister.
Ett exempel på en superagonist är etorfin, en syntetisk opioid som är tusentals gånger mer potent än morfin. Etorfin är en mycket kraftfull smärtstillande substans som kan inducera en större analgetisk effekt än morfin, en endogen ligand för opioidreceptorer. Etorfin används dock inte på människor på grund av dess extremt höga potens och risk för allvarliga biverkningar. Istället används det för att immobilisera stora djur, som elefanter och noshörningar.
Allosterisk agonist
En allosterisk agonist binder till en annan del av receptorn än den del där den naturliga liganden binder (allosterisk plats). Genom att binda till denna plats kan den modulera och förstärka effekten av en annan agonist eller den naturliga liganden som binder till receptorn.
Ett exempel på en allosterisk agonist är diazepam, som är en bensodiazepin. Diazepam verkar som en allosterisk agonist på GABA-A-receptorn, vilket är en av de viktigaste inhiberande receptorerna i det centrala nervsystemet.
Diazepam binder till en specifik allosterisk plats på GABA-A-receptorn, vilket gör det lättare för den naturliga agonisten GABA (gamma-aminosmörsyra) att binda till sin ortostera plats. Detta resulterar i en förstärkt och förlängd aktivitet av GABA, vilket leder till de lugnande, sömninducerande och muskelavslappnande effekterna av diazepam.
Invers agonist
En invers agonist binder till samma receptorer som en agonist, men har motsatt effekt. Istället för att aktivera receptorn minskar en invers agonist den spontana aktiviteten hos receptorn, vilket resulterar i en negativ biologisk respons. Ett exempel på en invers agonist är flumazenil, som är en antagonist/invers agonist för GABA-receptorer och används som motgift mot bensodiazepinförgiftning.
Flumazenil, en imidazobenzodiazepin, är en benzodiazepinantagonist som via kompetetiv interaktion, blockerar effekterna av de substanser som verkar via benzodiazepinreceptorn.
FASS.se
Vad är det för skillnad mellan en invers agonist och en antagonist?
- Inversa agonister minskar den spontana aktiviteten hos en receptor och orsakar en biologisk respons som är motsatt den som orsakas av en agonist.
- Antagonister blockerar agonisters bindning till en receptor och förhindrar därmed deras effekter, men påverkar inte receptorns spontana aktivitet.
Läs om 5 olika typer av antagonister här.
Ett svar på “5 olika typer av agonister (med quiz!)”