Intramuskulär administrering av ett läkemedel innebär att läkemedlet injiceras direkt i muskelvävnaden genom en nål och en spruta. Det används bland annat när oral behandling är olämplig eller när en depåberedning önskas. Läkemedlet ges i muskeln och måste sedan absorberas till cirkulationen. När läkemedlet injiceras i muskeln absorberas det gradvis av blodkärlen i muskeln och transporteras sedan till andra delar av kroppen. Intramuskulär administrering kan kräva lite mer skicklighet än andra administreringsmetoder, eftersom det är viktigt att injicera läkemedlet på rätt ställe och med rätt teknik för att undvika smärta eller obehag för patienten. Intramuskulär administrering används ofta för att administrera vacciner, antibiotika och andra mediciner.
Fördelarna med intramuskulär administrering inkluderar:
- Varierande effektduration: Vissa beredningar absorberas snabbt, medan depåberedningar ger långsamt upptag under veckor eller månader.
- Injektionsvolym: Tillåten volym beror på injektionsställe, patient och preparat. Intramuskulär tillförsel innebär inte generellt att större doser kan ges.
Nackdelarna med intramuskulär administrering inkluderar:
- Smärta och obehag: Injektionen kan orsaka smärta och obehag, särskilt om nålen är stor eller om läkemedlet är irriterande för muskelvävnaden.
- Risk för infektion: Intramuskulär administrering kan öka risken för infektion om inte de korrekta hygieniska förfarandena följs vid injektionen.
- Risk för skada på nerver eller blodkärl: Om injektionen inte görs korrekt kan det leda till skada på nerver eller blodkärl i muskeln.
- Mindre lämplig för vissa patienter: Intramuskulär administrering kan vara mindre lämplig för patienter som lider av blödarsjuka eller har en muskelsjukdom.
Exempel på läkemedel som man vanligtvis administrerar intramuskulärt:
- Vacciner – många vacciner administreras intramuskulärt, inklusive vaccin mot influensa, stelkramp och hepatit B.
- Antibiotika – flera antibiotika, såsom penicillin G, kan administreras intramuskulärt.
- Analgetika – smärtlindrande läkemedel, såsom morfin, kan administreras intramuskulärt, men upptaget kan vara svårförutsägbart vid dålig perifer cirkulation.
- Steroider – steroider som betametason kan administreras intramuskulärt för att minska inflammation.
- Vitaminer – vissa vitaminpreparat, som vitamin B12, kan administreras intramuskulärt om patienten inte kan ta dem oralt.
- Antiemetika – vissa läkemedel som används för att minska illamående och kräkningar, till exempel metoklopramid, kan administreras intramuskulärt.
Vad ska man tänka på när man administrerar läkemedel intramuskulärt?
- Aseptisk teknik: Följ basala hygienrutiner och preparatets anvisningar. Huddesinfektion görs vid behov; vid vaccination behövs den normalt inte.
- Rätt dos: Se till att du har rätt dos av läkemedlet och att du inte överstiger den maximala dosen.
- Rätt nål: Använd en lämplig nålstorlek för patientens muskelmassa och injektionsstället.
- Rätt injektionsställe: Välj rätt injektionsställe beroende på vilken muskel som är lämpligast och lämpligt för läkemedlet.
- Rätt teknik: Använd rätt injektionsteknik, som att injicera läkemedlet långsamt och jämnt för att minska smärta och obehag.
- Övervaka patienten: Övervaka patienten noggrant efter injektionen för att upptäcka eventuella biverkningar eller ovanliga reaktioner.
- Korrekt avfallshantering: Använd korrekt avfallshantering för att kassera nålarna och sprutorna efter användning.