Parenteral administrering betyder bokstavligen ”vid sidan av tarmen” (från latin para = vid sidan, enteron = tarm). Det innebär att läkemedlet ges utanför mag-tarmkanalen, vanligtvis via injektion, och därmed undviker både absorption via tarmen och första-passagemetabolism i levern. Det används ofta när en snabb, exakt och pålitlig effekt önskas – till exempel vid akuta tillstånd.
Vanliga parenterala administrationsvägar
Intravenöst (i.v.): Läkemedlet injiceras direkt i blodbanan. Ger omedelbar effekt.
- Biotillgänglighet: 100%
- Exempel: morfin, antibiotika, trombolys
Intramuskulärt (i.m.): Injektion i muskelvävnad, ofta i säte eller överarm.
- Absorption varierar beroende på blodflöde och läkemedlets löslighet
- Exempel: vaccin, B12, neuroleptika-depot
Subkutant (s.c.): Injektion under huden, t.ex. i magen eller låret.
- Absorption: Långsammare än i.m. eller i.v.
- Exempel: Insulin, heparin, GLP-1-agonister
Fördelar med parenteral administrering
- Snabb effekt
- Exakt dosering
- Ingen första-passagemetabolism
- Kan ges även om patienten är medvetslös
Nackdelar med parenteral administrering
- Invasivt
- Risk för infektion
- Risk för felinjektion
- Kräver utbildad personal
Mindre vanliga parenterala administrationsvägar
- Intraarteriellt (i artär)
- Intrathekalt (i ryggmärksvätska)
- Epiduralt (i det epidurala rummet, utanför dura mater)
- Intraperitonealt (i bukhålan, utrymmet mellan bukorganen, innanför bukhinnan)
- Intraartikulärt (i led)