
<figure class="wp-block-image aligncenter size-full is-resized"><a href="https://www.farmakologi.nu/wp-content/uploads/2023/05/Gustav_a_pharmaceutical_molecule_binding_to_another_molecule_re_043f3ec3-cf70-475f-b6bd-c67f014f725c.png"><img sizes="(max-width: 760px) 100vw, 760px" src="https://www.farmakologi.nu/wp-content/uploads/2023/05/Gustav_a_pharmaceutical_molecule_binding_to_another_molecule_re_043f3ec3-cf70-475f-b6bd-c67f014f725c.png" alt="" class="wp-image-505" width="832" height="832"/></a></figure>



<p>Plasmaproteinbildning är ett fenomen där läkemedelsmolekyler binder till plasmaproteiner i blodet. Läkemedel beskrivs ibland därför som ”fria” eller ”bundna”. Det fria läkemedlet är aktivt och kan diffundera genom cellmembran och interagera med målreceptorer. Det bundna läkemedlet anses inaktivt eftersom det inte kan korsa membran eller interagera med målreceptorer.</p>



<p>Hur stor del av läkemedlet som binder till plasmaproteiner påverkar bland annat läkemedlets distribution i kroppen, dess effekt och hur snabbt det elimineras. Läkemedel med hög proteinbindning tenderar att ha längre halveringstider och en mer begränsad distribution i kroppen jämfört med läkemedel som har låg proteinbindning.</p>



<h2 class="wp-block-heading"><strong>Läkemedelsinteraktioner</strong></h2>



<p>Det är viktigt att notera att läkemedelsinteraktioner kan uppstå om två eller flera läkemedel med hög proteinbindning konkurrerar om samma bindningsställen på plasmaproteiner. Det kan leda till en ökad koncentration av det fria läkemedlet och därmed öka risken för biverkningar.</p>



<h2 class="wp-block-heading"><strong>Exempel på plasmaproteiner</strong></h2>



<p><strong>Albumin</strong> det mest vanliga förekommande plasmaproteinet och binder en stor del av läkemedlen. Albumin har en hög affinitet för många sura och neutrala läkemedel.</p>



<p><strong>Alfa-1-syraglykoprotein</strong> är ett annat viktigt plasmaprotein som kan binda läkemedel i blodet. Ett läkemedel som i hög grad binder till alfa-1-syraglykoprotein är <em>lidokain</em>.</p>



<p><strong>Lipoproteiner</strong> är också ett plasmaprotein. Det innehåller en hög halt av kolesterol vilket gör dem till en utmanare för läkemedel som också har hög lipidlöslighet.</p>



<p><strong>Globuliner</strong> är proteiner som också kan binda till vissa läkemedel men de är generellt mindre involverade i läkemedelsbindning.</p>



<h2 class="wp-block-heading"><strong>Patientfall:</strong><br><ins class="adsbygoogle" style="display: block;" data-ad-client="ca-pub-9369593553573248" data-ad-slot="6784312550" data-ad-format="auto"></ins></h2>



<p><code>Anna, en 63-årig kvinna som tar warfarin för att förhindra blodproppar på grund av en tidigare trombos i benet. Hon har tagit warfarin i flera månader och hennes läkare övervakar regelbundet hennes blodvärden (såsom INR) för att säkerställa att hon får rätt dos.<br>En dag drabbas Anna av ett krampanfall och hennes läkare beslutar att förskriva <em>fenytoin</em> som en behandling mot ytterligare kramper. Eftersom både <em>warfarin</em> och <em>fenytoin</em> har en hög affinitet för att binda till albumin i blodplasman, är det viktigt att noggrant övervaka Anna när hon börjar ta båda dessa läkemedel.<br>När Anna tar både <em>warfarin</em> och <em>fenytoin</em> kommer de att konkurrera om albuminbindningsplatser i blodet. Detta innebär att det kommer att finnas mer fritt (obundet) <em>warfarin</em> och <em>fenytoin</em> i Annas blod. Eftersom det är det fria läkemedlet som är biologiskt aktivt och kan passera genom cellmembran, kan detta leda till en ökad risk för biverkningar eller toxiska effekter av både <em>warfarin</em> och <em>fenytoin</em>.<br>För att säkerställa att Anna får rätt dos av båda läkemedlen och för att minimera risken för biverkningar, kommer hennes läkare att övervaka hennes blodvärden och justera doserna av <em>warfarin</em> och <em>fenytoin</em> om det behövs.</code></p>